Känner mig så fasansfullt ensam, trots att M ligger intill mig. Han var iväg på AW hela kvällen. Han har varit iväg mycket på kvällarna senaste tiden. Jag är så uttråkad och ensam.
Det är inte mysigt alls att vara hemma, trodde det skulle vara hundra ggr bättre än det här.
Jag sover skitdåligt och njuter inte ens av att slappa i soffan. Det är heller inte bekvämt att sitta, stå eller gå. Så jag är på gränsen till knäckt. Orkar inte mer nu, orkar knappt en dag till.
Idag är det 14 hela dagar kvar till beräknat datum.. Vet inte vad ja ska ta mig till om lillan inte ploppar ut snart.
Jag är konstant varm, ful och svullen.
Behöver M mer än någonsin nu, men det förstår han inte. Han har inte rört mig sen imorse. Inte ens tackat mig för att jag hämtar honom med bilen när han har varit och druckigt öl med sina kompisar.. Vet inte om det är alla hormoner, men jag är väldigt ledsen just nu.
Han ligger och sover med ryggen mot mig. Önskar att jag hade Mickey här, min underbara stora nalle! Världens goaste tröst när man är ensam. Lillan ska få honom sen när hon blir några år. Om hon vill ha honom.
Sjukt, här ligger man i sängen, 28 år och snart mamma, med en fin man, men saknar mest sin nalle....
Nu sitter i alla fall min älskade Banzai här hos mig och gosar. Han är bäst!! Han vet vad och när jag behöver!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar